Denkstile / Tankestilar
Mathematik & Psychologie / Matematik & psykologi
Ende der 1980er Jahre absolvierte ich meinen Zivildienst. Ich hatte mich an mehreren Stellen beworben, eine davon war eine Tagesförderstätte für schwerst-mehrfach behinderte Jugendliche. Sie befand sich am Stadtrand von Hamburg in einem Pavillon-Gebäude aus den 1970er Jahren. Die Toreinfahrt war zerfallen, die Klingel kaputt und innen roch es überall muffig. Die zehn Jugendlichen waren alle schwer behindert, sprachen nicht, konnten bis auf eine Ausnahme nicht selbstständig laufen und die meisten von ihnen hatten schwere spastische Lähmungen. Die Arbeit dort war sehr pflegeintensiv.
Was mich damals besonders erschreckte, war, wie oft ich erlebte, dass, wenn wir draußen waren, Leute Bemerkungen machten wie, „Die sollte man nicht am Leben erhalten“ oder „Es wäre doch besser, wenn man sie sterben ließe“. Ich habe auch mehrmals erlebt, wie Ärzte die Behandlung verweigerten mit dem Hinweis, dass es besser wäre, wenn die oder der Jugendliche stirbt.
„Sprache ist das Haus des Seins“, stellte Martin Heidegger fest. Der Mensch wohnt sozusagen in diesem Haus der Sprache, er ist Teilnehmer an der Sprache und benötigt sie, um zur Welt in Kontakt zu treten. Eng verbunden ist Sprache auch mit der Endlichkeitserfahrung des Menschen. Wer spricht, ist nicht tot, sagte Gottfried Benn.
Sprache ist keine Konstante der menschlichen Existenz, sondern stets in Entwicklung. Das zeigt sich auch im lateinischen Wort „Kind“. „Infans“ bedeutet „sprachlos“. Der Mensch kommt sprachlos zur Welt und muss erst zur Sprache kommen. Solange die Sprache präsent ist, lebt der Mensch, befindet er sich im Haus des Lebens. Die Sprache verleiht ihm Sicherheit.ORF: Sprache ist das Haus des Seins, 2017
Bis heute gelten Menschen, die nicht sprechen als keine „richtigen“ Menschen. Dagegen habe ich in meiner zehnjährigen Tätigkeit in der Behindertenhilfe gelernt, dass man mit nicht sprechenden Menschen sehr wohl kommunizieren kann. Es ist sogar so, dass sich gerade dann, wenn die Sprache als Kommunikationsmittel fehlt, ganz andere Wege und Möglichkeiten der Kommunikation eröffnen. Es sind Wege, die es auch ermöglichen, mit Tieren zu kommunizieren. Kommunikation ist etwas universelles, das weit über das Menschsein und menschliche Kultur hinausgeht. Vielleicht lernt man erst im Kontakt und Austausch mit nicht sprechenden Menschen, was Kommunikation eigentlich bedeutet. In den folgenden Texten, „Finger“ und „Jemandlos“ habe ich versucht, solche Kommunikationserfahrungen zu schildern:
I slutet av 1980-talet avslutade jag min samhällstjänst. Jag hade sökt till flera ställen, varav ett var ett daghem för ungdomar med svåra och multipla funktionshinder. Det låg i utkanten av Hamburg i en paviljongbyggnad från 1970-talet. Entréporten var söndervittrad, dörrklockan trasig och det luktade unket inomhus. De tio ungdomarna var alla gravt handikappade, talade inte, kunde inte gå självständigt med ett undantag och de flesta hade svår spastisk förlamning. Arbetet där var mycket vårdintensivt.
Det som särskilt chockade mig då var hur ofta jag upplevde att människor fällde kommentarer som ”De borde inte hållas vid liv” eller ”Det vore bättre om de lämnades att dö” när vi var ute. Jag upplevde också flera gånger hur läkare vägrade behandling med hänvisning till att det vore bättre om den unga personen dog.
”Språket är varats hus”, konstaterade Martin Heidegger. Människan bor så att säga i detta språkets hus, hen är deltagare i språket och behöver det för att komma i kontakt med världen. Språket är också nära förknippat med människans upplevelse av ändlighet. Den som talar är inte död, sa Gottfried Benn.
Språket är inte en konstant i den mänskliga existensen, utan är alltid under utveckling. Detta återspeglas också i det latinska ordet ”barn”. ”Infans” betyder ’mållös’. En människa föds språklös och måste först lära sig att tala. Så länge det finns ett språk är människan levande, hen befinner sig i livets hus. Språket ger dem trygghet.ORF: Språket är varats hus, 2017 (tyska)
Än i dag betraktas människor som inte talar inte som ”riktiga” människor. Under mina tio år inom handikappomsorgen har jag däremot lärt mig att det är fullt möjligt att kommunicera med icke-talande människor. Faktum är att det är just när språket saknas som kommunikationsmedel som helt andra sätt och möjligheter att kommunicera öppnas upp. Det är sätt som också gör det möjligt att kommunicera med djur. Kommunikation är något universellt som går långt utöver att vara människa och mänsklig kultur. Kanske är det först genom kontakt och utbyte med icke-talande människor som vi lär oss vad kommunikation egentligen innebär. I de följande texterna, ”Finger” och ”Någonlös”, har jag försökt beskriva sådana kommunikationsupplevelser:
Eine andere Erfahrung zu Kommunikation machte ich zu Beginn der 2000er Jahre, als ich mit autistischen Communities Kontakt aufnahm, zunächst online, dann auch im „realen Leben“. Mit anderen autistischen Menschen funktionierte die Kommunikation vor allen Dingen in Gruppen wesentlich besser als in allen anderen Zusammenhängen, die ich bis dahin kannte. Tatsächlich war diese Erfahrung, dass Kommunikation unter autistischen Menschen ganz anders und vor allen Dingen auch besser funktionierte, war und ist eine prägende Erfahrung für die autistischen Communities von Anfang an bis heute. Donna Williams und Jim Sinclair, die in der Frühzeit dieser Communities Anfang der 1990er Jahre eine zentrale Rolle spielten, waren Zeugen, wie es Jim Sinclair beschrieben hat:
Jag hade en annan erfarenhet av kommunikation i början av 2000-talet när jag kom i kontakt med autistiska grupper, först på nätet och sedan i ”verkliga livet”. Kommunikationen med andra autistiska personer fungerade mycket bättre, särskilt i grupp, än i något annat sammanhang som jag dittills hade känt till. Faktum är att denna erfarenhet av att kommunikation mellan autistiska personer fungerade helt annorlunda och framför allt bättre, var och är en formativ erfarenhet för de autistiska samhällena från början fram till idag. Donna Williams och Jim Sinclair, som spelade en central roll i dessa gemenskapers tidiga dagar i början av 1990-talet, var vittnen, enligt Jim Sinclairs beskrivning:
Vor diesem Hintergrund halte ich es für bemerkenswert, dass die Idee der Neurodiversität, dass Menschen sich auch in der Art und Weise, wie sie ihre Welt wahrnehmen und wie sie denken, unterscheiden, aus der autistischen Bewegung heraus entstanden ist. Ein wohl sehr grundlegender Aspekt ist dabei wohl, wie sprachliches und wahrnehmungsbezogenes Denken zusammenspielen; hierfür hat Temple Grandin sehr bedeutende Gedanken entwickelt, insbesondere, dass diese beiden Aspekte des Denkens von autistischen (und eventuell auch anderen neurodivergenten Menschen) als getrennt erlebt werden, während die meisten Menschen ihr Denken als eines erleben – eines, in dem das sprachliche Denken die Oberhand hat. Zur Geschichte der Neurodiversität verweise ich auf Wikipedia / Neurodiversity und das von Steven Kapp herausgegebene Buch Autistic Community and the Neurodiversity Movement.
Mot denna bakgrund tycker jag att det är anmärkningsvärt att idén om neurodiversitet, att människor också skiljer sig åt i hur de förnimmer sin värld och hur de tänker, har vuxit fram inom autismrörelsen. En mycket grundläggande aspekt av detta är förmodligen hur språkligt och perceptuellt tänkande samverkar; Temple Grandin har utvecklat mycket betydelsefulla tankar om detta, i synnerhet att dessa två aspekter av tänkandet upplevs som separata av autistiska (och möjligen andra neurodivergenta) människor, medan de flesta människor upplever sitt tänkande som ett – ett tänkande där det språkliga tänkandet har övertaget. För neurodiversitetens historia hänvisas till Wikipedia / Neurodiversity och till boken Autistic Community and the Neurodiversity Movement som Steven Kapp utgav.
Siehe auch / Se också: T. Grandin: Do Animals and People with Autism Have True Consciousness?